| GYLLENE TIDER |
Hej hej, vi klarar oss nog
25 år med Gyllene Tider
Det är ovanligt med popband som håller ihop i 25 år.
Det är ännu ovanligare med popband som blir populärare efter att de har lagt av.
Och det är smått unikt med popband som efter 25 år återförenas i studion för att göra ett av de bästa albumen i sin karriär.
Vad gäller svenska popband som säljer fler biljetter i Skandinavien än alla internationella artister och utan bekymmer fyller Ullevi…tja, då kan det bara vara ett: Gyllene Tider.
Här är storyn om Halmstads pärlor från "Flickorna på TV2" till "Tuffa tider". 25 år i ett enda svep.
Det är 1976 och Per Gessle och Mats Persson går på samma gymnasium. De är 17 år och ägnar bara ett förstrött intresse åt Syo-konsulenternas tips om lämpliga framtidsyrken. Utredningssekreterare. Champinjonsorterare. Tågmästare. Slöjdlärare. Möjligheterna är oändliga. Men de har redan bestämt sig. De ska bli popstjärnor.
Som ett första steg på vägen bildar de duon Grape Rock, skriver låtar och börjar omedelbart göra hemmainspelningar. Låtarna har titlar som "Saken slår mej som på huvudet" och "Ernst är full".
Grape Rock arbetar inte oväntat i motlut under 1977. Punken har precis slagit igenom, men det låter mer glitterrock än punk om Grape Rock. Dessutom har de två på känn att intresset för låtar om Ernsts berusningsgrad är begränsat. Något måste hända. Nya medlemmar kallas in och under en tid strömmar det in friskt blod i replokalen. Till slut fixeras laguppställningen vid Per Gessle, Mats "MP" Persson, Anders Herrlin, Göran Fritzson och Micke Andersson.
Samtidigt har punken avlösts av något som kallas "new wave". Det är 1978 och popstjärnorna i England och USA bleker håret med vätesuperoxid, har smala slipsar och skriver korta poplåtar med fräcka texter. Grape Rock lyssnar och märker vartåt vinden blåser. Det något boogiedammiga namnet åker ner i sopsäcken och ersätts med det mer framtidsinriktade Gyllene Tider. Per blonderar håret. Klara, färdiga, gå!
Per Gessle: Åren innan punken var det mycket vänsterflum som gällde. Det var musikrörelsetider. Ragnar Borgedahl, Ägget är kokt och sånt.
Anders Herrlin: Sen kom Sex Pistols till Halmstad, de slog sönder OK Motor Hotell och efter det trodde vi att allt vi gjorde var punk. Vi skrev till Sveriges Radio: "Hej, vi är ett punkband från Halmstad".
PG: En av de första låtarna gick så här (sjunger aggressivt): "Jag färgade håret blått - bara för - att skrämma läraren!". Men vi fattade nog aldrig riktigt det där med punk, för låten var över sex minuter lång!
I ungefär samma veva tar Göran Fritzon steget in i svensk musikhistoria. Han bestämmer sig för att köpa en Farfisa-orgel.
Göran Fritzon: Jag hade lärt mig att spela elorgel på Hagströms musikskola. Först hade jag en Panther-orgel, som var helt kass. Sen dök det upp en annons om en Farfisa. Vi köpte den av en dansbandsmusiker. Jag visste inte hur den lät, bara att den var italiensk.
AH: Det var ett Hammond-substitut som dansband brukade använda, eftersom den var lättare att bära. Plasten hade en speciell doft som alltid fanns i replokalen.
Mats "MP" Persson: Sällan har en orgel gjort så mycket för så få.
Övertygade om att de just har bildat världens bästa popband spelar Gyllene Tider in en självfinansierad EP in på hösten 1978. Den skickas ut till de flesta skivbolag.
Tommy Rander på Nacksving gillar plattan och hör av sig. Men han undrar var bandet står rent politiskt. Medlemmarna uppfattar detta som ett tvivelaktigt intrång i skapandet och avböjer vidare inviter. Ska någon annan nappa? En morgon i januari 1979 väcks Per Gessle av att Kjell Andersson på skivbolaget EMI ringer. Samtalet startar en intensiv telefonkedja till resten av bandet.
AH: Det ringde och min bror svarade. Han la ner luren och sa: "Du, det är MP. Nu har det hänt. Nu kommer ni att bli popstjärnor!". Jag undrade vad han snackade om? Så tog jag luren och där var MP som lät högtidlig och konstig och bara sa "Du...nu kommer vi att bli det..."
MP: Per hade precis ringt mig. Han lät riktigt tagen. "Kjelle har ringt", sa han. Vilken Kjelle? "På EMI, skivbolaget. Han gillar Billy".
Samtalet från EMI utlyser högsta alarmberedskap i bandet. All annan verksamhet ställs åt sidan. Begravda i replokalen tillbringar bandet ett halvår med att spela in demo efter demo efter demo till den LP som hägrar vid horisonten.
PG: När Kjelle ringde i januari 1979 blev alla så otroligt motiverade.
Micke Syd Andersson: Har aldrig varit med om ett band som har repat så målmedvetet. Allting annat blev oviktigt. Bandet tog all tid.
PG: Kjelle blev vår katalysator och vårt kreativa bollplank. Vi gjorde en massa demos på låtar efter att han hade ringt, låtar som vi sedan aldrig använde: "Faller morgonregn igen", "Mona Lisa", "Hjärtekrossaren", "Hästar i natten", "Är det jag?" och så vidare.
MA: Vi provade allt möjligt. Vi kunde ha debuterat med ett trippelalbum, så mycket låtar fanns det.
Resten av Musik-Halmstad betraktar de tilltänkta popstjärnorna med viss distans. Vad var det där för ett gäng - och vad kunde det bli av dem?
MP: Många Halmstadband tyckte att vi var löjliga som var inne på popgrejen.
PG: Vi lyssnade på Blondie, Rubinoos, Greg Kihn och hela nya vågen-köret.
MP: Många höll på med betydligt svårare grejer. Symfonirock och sånt. "Jojo, pop - sånt körde vi också för fem år sedan".
PG: Och så hade vi färgat håret.
AH: Men vi umgicks knappast i några musikerkretsar. Åtminstone inte vi som inte ens kom från stan. Vi kom ju från Harplinge. Snacka om att vara ute.
EMI skickar ner den tilltänkte producenten Lasse Lindbom till Halmstad. Han blir bandets första kontakt med popbranschen och gör effektfullt intryck på sina blivande adepter
AH: Lindbom var svårt bakis, hade solbrillor och gick omkring i snöslasket med lila gympaskor.
PG: Vi var oerhört imponerade. Men egentligen hade han bara tagit en fikapaus från sitt riktiga uppdrag i Halmstad, att ta hand om Sydkraft, ett annat Halmstad-band som EMI höll på med.
GF: Vi spelade "Lätt fånget, lätt förgånget" för honom.
MP: Han gäspade.
Lasse Lindbom tar sina lila gympaskor och solglasögon och åker tillbaka till Stockholm för att avrapportera. EMI bestämmer sig för att satsa på Gyllene Tider. Bandet åker till Stockholm för att spela in. Suckande av hänförelse inför allt tekniskt tingeling kliver kvintetten med stora ögon in i den med deras mått mätt gigantiska inspelningsstudion. Med sig har de en drös låtar som drar åt olika håll.
PG: Själva visste vi inte då vad som var bra eller unikt med Gyllene Tider. Kjelle hade förmodligen mest koll på inriktningen, om man tänker på vilka låtar som hamnade på första plattan. "Sjömän", "Revolver upp", "Flickorna på TV2" representerade det lite udda, medan "Sista gången jag såg Annie", "Guld" och "Himmel no 7" var mer vuxna.
Skivkarriären inleds därför med en blindgångare. I januari 1980 släpps Gyllene Tiders första singel på EMI, "Himmel No 7", en behärskad rockdisco-flört som osar Factory. På baksidan stoppar man undan en bagatell som heter "Flickorna på TV2". En kul sak. Men ingen hit. En perfekt B-sida. Tänkte man.
PG: Vare sig vi eller EMI fattade att "Flickorna på TV2" var hitlåten. Det var publiken som avgjorde det hela. Självklart blir det då det udda som funkar. Och det hände igen med Roxette. "The Look" var ju ingen singel först. Men folk valde den för att den var udda.
GF: Undrar vad som hade hänt om vi hade slagit igenom med "Sista gången jag såg Annie"?
MA: Sista gången vi såg ett skivkontrakt, kanske.
Nu börjar det dra ihop sig. Det är tidigt 1980. Plötsligt är "Flickorna på TV2" överallt. I radio. I TV. På turné. Plötsligt håller replokalssnacket om att bli Sveriges Största Popband på att bli verklighet.
PG: Hur mycket man än drömmer om framgång är man aldrig förberedd när den väl kommer. Man fantiserar om hur det skulle kunna bli. Men det blir ju något helt annat.
AH: Precis innan allt drog igång körde vi förbi Folkets Park i Halmstad och drömde om att en dag...om man slog igenom, om man verkligen hade tur, att man möjligen skulle få stå på den där stora scenen. Men man vågade knappt tänka på det.
MP: Det var det största man kunde tänka sig...
PG: Jag kan fortfarande bli nervös bara vid tanken. Folkets Park i Halmstad. Då hade man slagit igenom.
AH: Vi var verkligen grabbar från landet. Vi fattade inte hur det kunde vara möjligt att spela på de riktigt stora scenerna. Kommer ni ihåg när vi såg ABBA i Scandinavium? Man var så otroligt imponerad när man kom in och såg hur stort allt var. Skulle de verkligen spela där inne?
Gyllene Tider balanserar nu på gränsen till sitt mål. Återstår bara att lösa ett par praktiska saker. Det här med att kombinera arbete och fritid till exempel. Hur kombinerar man en eventuell popkarriär med diverse mer eller mindre fasta arbeten som champinjonsorterare, lärare, lagerarbetare med mera? Och vad tyckte samtiden?
PG: I Hallandsposten skrev de att de inte kunde fatta hur vi skulle kunna slå igenom, eftersom vi inte hade något speciellt.
GF: Jag hoppade av efter tvåan på gymnasiet. Det blev uppståndelse. Att sluta skolan för att spela pop på heltid!
PG: Jag slutade vikariera som mellanstadielärare i mars 1980.
AH: Fegis. Jag sa upp mitt jobb efter bara tre spelningar. Farsan höll på att få dåndimpen!
GF: I Halmstad var det inte riktigt okej att gilla Gyllene. Inte i början. Sen när vi slog igenom då blev det "Wow!", åtminstone lite grand.
MA: Jävligt lite grand.
Hursomhelst, det är sommar 1980 och Gyllene Tider kastas rakt ut i en ny tillvaro. De är popidoler och det är sommarturné. Skrikande fans på konserterna, säckar med brev, avundsjuka killar som skriker "bögjävlar" på konserterna - det är bara att vänja sig. Och mitt i alltihop börjar det bli dags för en ny LP. Efter sommarturnén 1980 spelas sex låtar in: "Vänta på mej", "Kärleken är inte blind", "När vi två blir en", "Det hjärta som brinner", "Leva livet" och "När alla vännerna gått hem".
"När vi två blir en" släpps som singel. Den säljer 150.000 ex och torpederar under 18 veckor all konkurrens på försäljningslistan. Bandets största hit är ett faktum på ungdomsgårdar, diskotek och möhippor över hela landet. Sverige är lamslaget av Farfisa-feber. Per tänker till och tar fram gitarren för att skriva en rad nya listettor enligt ungefär samma formel.
PG: Vi hade ju fått våra hits med småsnuskig tonårspop. Alltså skrev jag en hel drös med nya såna låtar: "Cilla 16, söt som socker", "Nu går det av bara farten", "Min tjej läser Playgirl", "Henry, dansa inte disco".
MP: Du var inne i en alliterationsorgie där. Min favorit är fortfarande "Henry hade hemliga hobbies och Hanna hon höll huvudet högt".
PG: Kjelle vägrade ge ut det. Han tyckte att vi var mycket bättre än så och ville ha nya, ännu bättre låtar. Det var ett djävulskt slag. Två månaders jobb nerspolat när vi var som störst i Sverige.
Förhandsintresset för Gyllene Tiders andra LP, "Moderna tider", haussas upp efterhand som plattan dröjer. Under tidspress skriver Per ett batteri nya låtar. Plattan görs klart i januari 1981 och EP:n "Swing & Sweet", med svenska versioner av bl a Tom Pettys "I Need To Know" och Mott The Hooples "The Golden Age Of Rock'n'Roll", läggs med som bonus.
AH: Vi visste inte riktigt om Gyllene Tider bara skulle dansa en sommar. Därför glömmer jag aldrig när vi satt på Operakällaren och fick reda på att "Moderna tider" var förhandsbeställd i 130.000 ex.
PG: Då gjorde vi en vårturné i stora sporthallar i samband med att plattan släpptes. Det var kaos hela vägen. Ofattbart att ingen allvarlig olycka hände redan då.
AH: Men det var nära ögat ett par gånger.
PG: Vårturnén 1981 var den mest hysteriska perioden, eftersom ingen var beredd på vad som skulle hända. Allting bara exploderade, det gick inte att göra skivsigneringar, vi kunde inte visa oss på stan. Och sedan kom den första konserten på sommarturnén i Kristianopel, där den hemska olyckan inträffade, när kaoset ledde till att folk trampades ner och tre dog. Det var fruktansvärt.
Inte sedan Hep Stars svepte fram i mitten av 60-talet kunde någon minnas en liknande hysteri kring ett svenskt popband. I turnébussen satt ett ganska förvirrat gäng och undrade vad som egentligen hade brutit ut.
PG: Vi kände oss alltid ett nummer för små för våra framgångar. Och vi hade ingen att snacka med. Vi visste inte hur man skulle bete sig på stora scener, om vi hade rätt kläder, hur bandet skulle vara grupperat, alla dessa viktiga detaljer. Vi gjorde bara det vi trodde var rätt. Precis så var det med Roxette senare, man försöker hela tiden springa ifatt sin egen framgång.
AH: På Byske Havsbad var vi inte så poppis bland killarna. De krossade fönsterrutorna till lokalen och skrek "bögjävlar, bögjävlar!" .
MP: Det var 25 grader kallt ute, så gitarrerna stämde om sig omedelbart. När de började att kasta ormbunkar av plast på oss fick vi gå av scenen.
PG: Det här har jag förträngt. Vilken ökenspelning.
GF: De såg kanske skylten vi hade i turnébussen - "Vi har din tjej i baksätet!".
AH: Arrangörerna var helt chockade efteråt och försökte muta oss med cigarettlimpor. En klen tröst. Vi hade precis gått med i "A non-smoking generation".
1981 surrar förbi på nolltid. Turnén dokumenteras av Lasse Hallström i filmen "Parkliv". "Moderna tider" säljer astronomiska 400.000 ex. Men snart är det 1982 och arbetsdag igen. Tredje LP:n "Puls" ska spelas in och Gessle kommer med ett knippe låtar som visar upp en mer romantisk sida av bandet.
PG: Tom Petty sa en gång att det som höll ihop bandet när de startade var att alla hatade disco. De kände att de tillhörde "the new wave of rock" och var alternativet till all skit. Jag kunde inte låta bli att jämföra med oss. Sånt har aldrig varit viktigt för Gyllene Tider.
GF: Vi älskade ju disco!
PG: Nej, men ingen tyckte att det var så viktigt med rätt attityd. Allt det där var sekundärt i förhållande till låtarna. Jag har ju kunnat tycka att "Black Dog" med Led Zeppelin är lika bra som "Minns i november" med Gunnar Wiklund. Det där är ofattbart för många människor, men för mig är det två jävligt bra och starka låtar - och det har präglat hela mitt sätt att skriva.
MP: Vi har en helt annan tradition. Singer/songwriter. Det är låtarna som gäller.
MA: Attityden var helt ointressant.
PG: Men där hade vi också vårt dilemma. Och det kom fram tydligt på "Puls". Det var inte helt lätt att kombinera ballader som "Flickan i en Cole Porter-sång" och "Vandrar i ett sommarregn" med Go-Go's-pop som "För mycket är aldrig nog" och "Kustvägen söderut". Men samtidigt blev det räddningen när karriärerna började dala. Det man överlever på är kapaciteten att skriva bra låtar, inte en attityd som kanske är inne ett tag men ute efter några år.
"Puls" saknar länge en given singel, men problemet får en enkel lösning när "Sommartider" spelas in som sista låt i maj. Trots draghjälpen från bandets största hit säljer "Puls" bara hälften av "Moderna tider". Halmstads största exportvara tar det hela med behärskning. 200.000 ex av en pop-LP är inte så illa det heller.
Sedan åker fyra femtedelar av bandet in i lumpen. Per, som inte klär i grönt, spelar istället in en solo-LP. På sommaren 1983 är Gyllene Tider återförenat och den här gången ska världen erövras. "Heartland Café" blir bandets satsning på en karriär som rockstjärnor i den tyngsta divisionen. Utanför Sverige släpps LP:n med ett nytt gruppnamn, Roxette. "Teaser Japanese" blir den dittills dyraste musikvideon som spelats in i Sverige, men världen förhåller sig kallsinnig till "Roxette". Än så länge...
PG: Det vi torskade på var delvis att vi inte skaffade en annan producent till den engelska plattan. Att vi inte vågade mer.
AH: Det var definitivt dags att ta Gyllene-grejen vidare.
PG: Ni andra var redo för lite förändringar, att plocka in syntar och hitta ett nytt sound. Själv var man som vanligt ett steg efter.
GF: Vi behövde göra något. Vi satt fast i Bay City Rollers-facket.
PG: "Heartland Café" hamnade någonstans mellan det gamla och det nya. Det som räddade min grej och gjorde Roxettes framgångar möjliga var att Clarence Öfwerman kom in i bilden något år senare. Han gillade min stil, men ville göra modern pop av det. Själv visste jag som vanligt inte vad jag ville göra. Han lyckades t o m att få en del låtar att fungera på dansgolvet, vilket knappast någon hade gjort tidigare. Framförallt blev det inte så på "Heartland Café".
Nu börjar det knaka i fogarna. På våren 1984 åker Gyllene Tider ut på turné för att backa upp "Heartland Café". Marie Fredriksson åker med som körsångerska. Men det är glest besatt i konsertlokalerna. På våren 1985 spelar Gyllene Tider in en ny Gessle-låt, "Galning", som ska bli nästa singel. Men EMI och bandet spolar låten. Kort därefter tar Anders Herrlin beslutet att lämna gruppen. Poff - och Sveriges Största Popband skiljs för vinden.
PG: Jag erkände aldrig för mig själv att Gyllene Tider hade gått ner i popularitet. Inte ens efter "Heartland Café". Jag inbillade mig att det bara var en tillfällig svacka. När vi gick över till engelska var vi skitkaxiga. Vi visste att vi skulle slå igenom i USA. Det var inget snack om annat.
MA: Samtidigt visste vi att "Puls" hade sålt mindre än "Moderna tider".
PG: Jo, men vi snackar fortfarande om 200.000 plattor. Jag är helt övertygad om att ifall vi hade fortsatt...ni ville bli studiomusiker, det var mycket snack om det...men hade vi fortsatt så hade vi rest oss och gjort en jävligt bra grej.
AH: Men luften hade gått ur hela grejen.
PG: Egentligen kände alla likadant. Men jag hade aldrig vågat bryta upp bandet. Vi hade inget annat än Gyllene Tider.
Sedan blir det 1989 och en CD-samling, "Instant hits", kommer ut. Det rasslar till i skivaffärernas kassor och när det tystnar har "Instant hits" sålt 190.000 ex. Alla inser att något håller på att hända. Gyllene Tider börjar bli heta igen, utan att lyfta ett finger.
Under 90-talets första hälft ligger bandet fortfarande i träda medan Roxette skördar enorma framgångar runtom i världen. Men under 1995 uppstår oväntad konkurrens mellan de båda grupperna. En ny Gyllene Tider-samling, "Halmstads pärlor", föregås av nyinspelade singeln "Det är över nu". Den blir snabbt en sommarplåga och när bandet återförenas för en konsert på Stora Torg i Halmstad trängs 15.000 personer inne på torget. Fler vill in och konserten blir en storsuccé. Bandet har vilat sig i form och är bättre än någonsin. Utan att någon riktigt begriper hur det gick till.
MA: Det kan inte finnas många band som har spelat så mycket ihop som vi gjorde under 1979-81. Det lever vi på än. Vi repade bara en gång före spelningen på torget. Ändå var man inte ett dugg nervös. Vi visste precis vart skåpet skulle stå. Och det är mer än bara ryggmärgen.
MP: Det finns nåt mer...
AH: Det är själva essensen av ett band, att man kompletterar varandra
GF: Jag har ju inga bröder, men jag kan tänka mig att det måste kännas så som i Gyllene Tider.
På hösten 1995 släpper Roxette sin första samlings-CD. Den har inte en chans mot den konkurrerande "Halmstads pärlor", som årens lopp säljer 600.000 ex. Och nu börjar det mullra underifrån. "Ge oss vårt Gyllene Tider åter!", kräver kvällspressen.
Det var kort sagt bäddat för ett Återtåg sommaren 1996.
Lagom till Återtåget släpps en ny EP med fyra nya Gyllene-hits: "Gå & fiska", "Juni, juli, augusti", "Faller ner på knä" och "Harplinge". Resultatet blev en närmast osannolik succé: Återtåget blev den då största turnén någonsin i Skandinavien. En omöjlighet att överträffa. Trodde alla.
Men åtta år senare är det dags igen.
Gyllene Tider har spelat in sitt femte album, "Finn5Fel!", och suget efter biljetter till sommarens 25-årsturné antar under våren närmast hysteriska proportioner. Redan i maj står det klart att turnén kommer att överträffa inte bara Återtåget, utan även Bruce Springsteen & The E Street Bands rekordturné från 2003. Än en gång intar Gyllene Tider positionen som Skandinaviens genom tiderna största turnéattraktion.
Vad har ni ställt till med egentligen?
AH: Det lär vi väl inte fatta förrän vi kommer till Halmstad och ser alla människorna.
PG: Det är ju helt otroligt. När vi började prata om turnén tänkte jag på "Mazarin", där vi sålde 150.000 biljetter ungefär. Så då tänkte man att det här bör väl bli minst lika stort. Men att det skulle gå förbi "Återtåget" är ju ofattbart. "Återtåget" var ju stort från början, men det blev ännu större under turnéns gång eftersom "Gå & fiska!" hade blivit så otroligt stor. I Stockholm flyttade vi från Skansen till Sjöhistoriska och sedan hamnade vi på Stadion. Sådant tryck var det. Här sitter vi i ett helt annat läge, för under våren har det ju varit en illa bevarad hemlighet att vi skulle komma ut med en nyinspelad skiva. Men trots det har det sålts över 400.000 biljetter...
Redan hösten 2002 samlas Gyllene Tider kring diskussioner för en eventuell återföreningsskiva, eftersom Marie Fredrikssons plötsliga sjukdom hade tvingat Roxette att ställa in sin hösturné. Men beslutet blev då att avvakta till 25-årsjubiléet 2004.
Istället sätter Per Gessle igång med att förverkliga ett efterlängtat "hobbyprojekt", soloplattan "Mazarin". Resultatet blir 2003 års största svenska skivsuccé, en utsåld turné och fyra Grammisar.
"Mazarin" spelas in i Christoffer Lundquists studio på Österlen i Skåne i samproduktion mellan Christoffer och Roxette-producenten Clarence Öfwerman. Samma gäng tar sig an inspelningen av Gyllene Tiders nya album i januari 2004. Hela bandet parkerar sig på den skånska landsbygden. Mer eller mindre avskurna från omvärlden sätter de igång med att skapa musik tillsammans igen.
PG: Den stora utmaningen var ju att göra en skitbra platta samma år som vi har 25-årsjubileum. Det är det väl ingen i världen som har gjort. Alla återföreningar slutar ju alltid med världens sämsta platta. De som har lite vett i huvudet gör möjligen en ny låt till en Greatest Hits-platta, men ingen går ju in och gör en helt ny platta på riktigt.
AH: Men vi låg lågt med förväntningarna i början. Vi sa "har vi tur så blir det en singel". Den första låten vi började med var "En sten vid en sjö i en skog".
MA: Vi började spela in direkt - och hittade formen omedelbart.
PG: "En sten vid en sjö i en skog" satte nivån på allt. Det blev lite av en signaturlåt till plattan. Så fort den låten fanns kände man att alla andra låtar kan hamna runt omkring den. Nästan alla plattor behöver ju en central låt.
MA: En kväll kollade vi på "Woodstock" och plötsligt hoppade alla tillbaka till när man var 17-18 år igen...när vi sa "fan, att få stå på Folkparkens utescen och bara rocka". Nu har vi gjort det och mycket mer därtill, men det är fortfarande lika häftigt. Det är bara energin och det som kommer ut när man spelar som räknas.
PG: Jag tror att det var en lyckträff att vi kunde komma tillsammans som band och spendera fem-sex veckor isolerat nere i studion. Vi har ju inte träffats på jättelänge och det hade inte varit samma sak att bara träffas och repetera inför turnén: "hej, hur är läget". Nu umgicks vi nästan dygnet runt. Vi hade några sena kvällar med tokmycket vin där vi lyssnade på gamla LP och singlar. Så lergöken på "Tuffa tider" är givetvis inspirerad av "Wild Thing" med Troggs. Och i arrangemanget till "Ta mej, nu är jag din" hörs det nog att vi hade kört "Summertime Blues" från "Live At Leeds" med The Who kvällen innan.
MA: "Are you Ready" med Pacific Gas & Electric var en annan favorit...
PG: ...och Peter Holms LP...
AH: ...den med sjukhuset..."Syster Jane".
MA: Det var hela grejen, att vi bodde som vi gjorde och käkade tillsammans, festade tillsammans och spelade musik tillsammans.
PG: Erfarenheten är ju en enorm tillgång också. Det finns en professionalism som ingen längre tänker på, den bara finns där. Det görs väldigt få misstag och alla känner instinktivt vad en låt behöver för tempo och attityd. Och så var det ju inte när vi gjorde "Himmel no 7", precis...
Samtliga medlemmar i Gyllene Tider återkommer ofta till hur viktiga producentteamet Christoffer Lundquist och Clarence Öfwerman varit för att skapa rätt inspiration under inspelningarna av "Finn5Fel!".
PG: Det är en ynnest att få jobba med Christoffer och Clarence. Hela projektet blev så otroligt mycket lättare när det fanns utomstående människor som kände oss och hade en vision om hur det skulle kunna bli.
AH: Plus att de diggar det vi har gjort...de är ju fans på något vis.
MA: Det känns som om allt hamnade på plats väldigt naturligt. En del demos var ju väldigt enkla..."Tuffa tider" var till exempel bara ukulele och sång...det är inte så mycket att gå på. Och två av låtarna hade inga demos över huvud taget.
AH: De arbetar ju inte som traditionella producenter, utan flyter bara med lite skönt. De har varit en del av bandet. Det är inte vi fem som har gjort plattan, utan vi sju.
PG: De fungerar som katalysatorer för hela bandet…
GF: …och tar fram det bästa ur en.
MP: Ibland när man står och testar inför ett pålägg, så spelar Christoffer in allt man gör…alla felspelningar och knasgrejer. Så när man gör sig redo för det riktiga pålägget säger han att det redan är klart. "Vi har det nu". Och så klipper han ihop något kul av det. Han tar vara på sådant som man själv skulle ha kastat.
PG: Det var väl det enda som talade emot att jobba med Clarence och Christoffer på "Finn5Fel!"...att det skulle bli en slags kopia på "Mazarin". Men det har det inte heller blivit. Tvärtom, det låter ju väldigt mycket Gyllene Tider.
Det vimlar av viktiga popfrågor sommaren 2004, men en av de viktigaste är trots allt: hur hamnade lergöken från "Tuffa tider" över huvud taget i studion?
PG: Den är Christoffers dotters. Den låg i hennes leksakslåda.
MP: Lergöken gick runt i bandet en kväll och ingen kunde få något ljud i den. Om man tryckte där uppe blev det bara en massa missljud, men så upptäckte jag att det fanns ett hål undertill också. Och plötsligt började det låta något om den. Så då fick jag spela lergökssolo.
Hur skulle ni beskriva Gyllene-soundet idag?
AH: Det är vi när vi spelar tillsammans. Då blir det så.
MA: Det känns som om alla i bandet har sitt eget distinkta sound, vilket jag tycker är kul med den här plattan. Och så har vi hållit det ganska enkelt med instrumenten också. Två gitarrer, Farfisan, Pers röst på toppen, bra sväng i rytmsektionen...det blir en skön soppa.
MP: De flesta låtarna går ju att spela rakt av också, utan att man behöver fundera så mycket.
PG: I och med att Clarence och Christoffer är fans så har de ju en vision om Gyllene Tider som är 100 % korrekt utifrån deras synvinkel - och det betyder att Göran får en huvudroll i soundet med sin Farfisa. Så egentligen har det blivit mer klassiskt Gyllene-sound nu än när vi spelade in på 90-talet.
AH: Plus att de sista skivorna vi gjorde med Gyllene Tider försökte vi komma från vårt eget sound...och redan på "Moderna Tider" ville vi låta som Springsteen.
PG: Vilket betyder att "Finn5Fel!!" är den egentliga uppföljaren till första plattan. Det tog lite tid, men den kom till slut.
Att Göran Fritzon fick något av en centralposition på "Finn5Fel!" är extra intressant, med tanke på att han är den i bandet som har ägnat sig minst åt musik sedan Återtåget. För de andra Gyllene-medlemmarna har musiken fortsatt att vara en del av livet.
GF: Jag har i princip inte spelat en ton sedan "Återtåget". Man vill ju inte slita på soundet i onödan.
PG: Och ändå fick han spela solot på "72"...där ser man vilka kompisar han har…
GF: Men konstigt nog hittar man rätt direkt ändå. Jag kan sätta mig vid pianot hemma och undra..."hur fan gjorde man egentligen"...och när vi sedan börjar spela in så bara funkar det.
MA: Jag spelar rätt mycket. Har turnerat med Carola...och så Husbands, förstås.
AH: Jag jobbar mycket i studio och programmerar mest...har faktiskt varit med och programmerat på Janet Jacksons nya singel, "Don't Stop". Jag såg henne göra låten hos Jay Leno häromkvällen. Det var lite kul att se en kille stå och spela keyboards och tänka att "det där har jag kommit på".
MP: Jag har flyttat Tits & Ass-studion till mitt hus, så där häckar man ju för det mesta. Sedan är man ju trummis också. Har ett hobbyband som heter "Back On Stage". Världens bästa band utan karriär. Och så har jag gjort en liknande grej som Anders. Sålt en låt till Kinky Kids i Japan...hon sjunger mot min bakgrund. Mest sålda låten i Japan tre veckor innan jul.
Det känns som om ni är det enda bandet i världen som gång på gång kan vila er i allt bättre form.
MA: Jo, men de flesta av oss håller ju igång rätt bra mellan varven.
AH: Jag spelar aldrig…rör knappt basen om det inte är för ett pålägg i studion.
MA: Vilket är ganska häpnadsväckande när man hör hur du lirar.
MP: En förklaring till att det låter så pass bra är väl att man inte krånglar till det längre.
PG: Och att vi inte hade något alls att bevisa. Vi gjorde det bara för att det var kul. Skillnaden jämfört med Roxettes storhetsdagar är väl att då skrevs och producerades varje låt som en potentiell singel. Här var det helt befriat från prestationskrav..."låt oss spela in ett gäng fantastiska poplåtar och så får vi se vad det blir".
Men hur kan just ni komma igen efter åtta års paus och vara större än någonsin?
GF: Det finns väl ett sorts uppdämt behov av att höra de här låtarna igen...och det finns ju inga andra som låter som Gyllene Tider.
PG: Jag tror att vårt arv har förvaltats väl, inte minst via Roxette och "Mazarin"-projektet. Fast "Mazarin"-turnén var ju tvärtemot den här, för den bestämdes ju i sista stund. Den turnén maximerades aldrig, för den var ju över så snabbt. Här är det tvärtom. Alla vet att vi kommer i sommar.
AH: Plus att det är 25-årsjubileum och åtta år sedan sist. De flesta känner nog att det här kan vara den absolut sista gången.
PG: Fast det är jubileum om fem år också...
AH: Ja, om ett år också, då är det ju 26 år sedan…
PG: Men det känns också som om Gyllene Tiders sound är helt rätt i tiden igen. Och det var det 1996 också.
GF: Vi lyckas pricka in trenderna varje gång...
AH: Vi är lika inne nu som vi var ute 1985.
MA: Fast sanningen är väl att vi inte heller vet. Det är bättre att fråga folk...de som har köpt biljetterna.
Ni åker Sverige runt med Pugh och Latin Kings som förband. Hur kom de in i bilden?
AH: Latin Kings är coola. De står lite utanför den svenska hip hop-vågen och har hållit sig på sin kant. Och de är ju kvar på scenen, fast de var bland de första.
MP: Pugh presenterade oss på höstturnén 1980. Vi hade en förinspelad tape där Pugh sa..."mina damer och herrar, det är gyllene tider för rock'n'roll".
PG: Pugh är ju en gammal hjälte. Plattor som "Pughish" och "Hollywood" kunde man ju utantill. Dessutom spelade vi "Dinga Linga Lena" på första Gyllene-turnén.
Och vad händer när sommaren är över - kommer Gyllene Tider än en gång att återuppstå som Fågel Fenix?
MP: Vi tänker inte på det. Vi lever för nuet...pure pop for now people.
PG: En av de roligaste grejerna med det här projektet är just att det är så otroligt skönt att slippa följa upp. Man jobbar ju alltid för att få så mycket framgång som möjligt. Om du får det så måste du konkurrera med dig själv genom att göra en uppföljare som helst är ännu bättre. Och då kommer allt snack om att man måste ha minst fem singlar på plattan. Det var det som var så skönt med "Mazarin", att få genomföra ett hobbyprojekt. Och den filosofin har ju präglat "Finn5Fel!" också. Nu ser det visserligen ut att bli jättestort också, men det kan man ju inte följa upp...och det vill man inte heller. Då är det bättre att göra något helt annat. Och det är skönt att ha den möjligheten. Att inte sitta fast i en fålla där saker och ting förväntas av en.
MA: Den häftigaste grejen i sommar är dels att vi får göra det här ihop, dels att jag kan ta med mina söner som är 10 och 15 år gamla. Jag minns när vi spelade i Varberg under Återtåget. Vi var mitt i "Sommartider" inför 20.000 i publiken och det var bara "åhh...Gyllene Tider, Gyllene Tider". Ren tokkärlek. Så märker jag plötsligt att min son står bakom mig och skriker "pappa, pappa". Det kändes verkligen att "där är en del av livet och där är en annan". Och nu får man göra det igen. Vad mer kan man begära?