| PER GESSLE |
Knappt har de senaste Roxette-hitsen "A Thing About You" och "Opportunity Nox" ekat ut förrän Per Gessle är tillbaka som soloartist - med ett svenskt album som doftar både sommar, småstad och vemod.
"Mazarin" är Per Gessles tredje soloplatta på svenska - och den första sedan han blev världsartist efter genombrottet med Roxette 1989. Några takter på inledande "Vilket håll du än går" räcker för att man ska höra att det är en skiva som slår in på ett helt eget spår.
Inte för att den är nyskapande - "Mazarin" låter varken modern eller omodern - utan för att attityden är så avväpnande mjuk och personlig. Faktum är att man får gå tillbaka till hans två tidigare svenska soloalbum, "Per Gessle" och "Scener" från 1983-85, för att hitta något som ens påminner om det här. Ingen sjunger med andra ord Per Gessle som Per Gessle.
"Mazarin" spelades in och skrevs till viss del under fem mörka vinterveckor i Roxette-kollegan Christoffer Lundquists studio på skånska Österlen. Vilket kan förefalla paradoxalt med tanke på att det löper en omisskännlig sommarkänsla genom de 14 låtarna.
- Det måste vara något i min röst som får folk att tänka på sommar, badstränder och saftbägare, skrattar Per, som själv menar att han mer var ute efter att fånga känslan av småstad, av små tankar och stora känslor.
En del kan förklaras med den speciella stämningen i studion. Per, Christoffer samt Roxette-producenten/musikern Clarence Öfwerman - var kärntrion som isolerade från omvärlden mitt ute på den skånska landsbygden spenderade en del av dagarna och det mesta av nätterna med att spela vinylskivor och skruva fram de rätta ljuden i skogen av 60-talsförstärkare och 70-talssyntar.
- Musiken fick all uppmärksamhet, av den enkla anledningen att det inte fanns något annat som distraherade, menar Per. Och stämningen var ganska lekfull. Den som var närmast ett instrument spelade, typ.
En rad nya och gamla bekanta hade också vägarna förbi och hjälpte till att sätta färg på musiken. Brainpools Jens Jansson och Mats "MP" Persson från Gyllene Tider var självskrivna gäster på trummor respektive gitarr och Marie Fredriksson sjunger på "På promenad genom stan". De övriga körerna görs av Helena Josefsson, sångerska i Malmöbandet Sandy Mouche.
- Vi letade efter en Jane Birkin-typ, en "fransk" röst...lite mörk och sensuell som kontrast till mig. Helena var perfekt. Hon finns med på tolv låtar.
En del av låtarna daterar sig tillbaka till 1996 - "För bra för att vara sant" skrevs t ex på en strand i Malaysia samma soliga januaridag som resulterade i Gyllene Tiders comeback-hit "Gå & fiska" - men det mesta har kommit till efter Roxettes senaste studioalbum "Room Service" från våren 2001. Några låtar skrevs i sista minuten, under själva inspelningen.
- Många av låtarna har den där typen av texter som kommer när man sitter på en buss och trycker huvudet mot rutan och tittar ut och går igenom sitt liv på tio minuter. Arbetsnamnet på "Om du bara vill" var till exempel "Det bor en sorg". Det säger ju en del...
Steget från Roxettes kompakta powerpop modell "Real Sugar" och "Opportunity Nox" är alltså ganska långt. Ändå är det något i det nästan sårbart mjuka som verkar ta för sig mer än mycket annat just nu. En indikation kom när radiosingeln "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)" blixtsnabbt adderades på de flesta spellistor i mitten av maj. Något som nästan tog en av Sveriges mest rutinerade hitmaskiner med överraskning.
- Man vet ju aldrig...i bästa fall uppfattar människor att de hör något som är på riktigt och att det görs av någon som har varit med ett tag…att det har flutit en del vatten under broarna och att man kan ta till sig det. Hursomhelst, det var den här skivan jag ville göra just nu...ja, faktiskt den enda skiva jag kunde göra.